 |
| This charming cover is drawn by Gunnar Brusewitz. |
"Gatan steg som en Afrodite ur Svartåns skum, förde en tynande tillvaro utan trottoarer men desto mera trästaket och höga kardborrstånd och gick självutplåningen till mötes på ett solstekt gärde där den snart bara var en söndersprucken gångstig. Men gångstigen tog inte slut. Det var det väsentliga. Den gick till Vladivostok. Man kunde se det på den enklaste skolatlas, för gångstigen ledde så småningom via många andra stigar och skumma prång ut på Adolfsbergsvägen som visserligen gick åt söder men tog man sen lite andra vägar åt väster och norr så kom man över Haparanda ända bort till Sibiriens östkust."
"The street rose like an Afrodite from the foam of the Black River, lead a languishing life without sidewalks but wooden fences and high burdock plants, going self-effacing towards a sunbaked field where it soon turned into a cracked footpath.
But the footpath did not end. That was the essential insight. It went to Vladivostok. This could be seen on the simplest school atlas, that the footpath led, by way of many other paths and obscure passages, to the Adolfsberg road - which went south, that is true, but - if you then took some other roads west and north, you came over Haparanda all the way to the Sibirian east coast."
One of the books I brought home from the library for the Christmas holidays and had no time to read was Torsten Ehrenmark´s "Resor till ingenstans" (= travels to nowhere) from 1967. When I was a kid it was a Christmas tradition to read the annual Ehrenmark causerie collection, which was sold along with so called "Christmas magazines" by children going from house to house, thus earning some pocket money. Everyone had their favourite reads, for example, my grandfather bought Swedish comics like "Kronblom" about a lazy but innovative old farmer and I had a period when I read an annual collection of horror short stories. I pretty soon started reading my mother´s causerie collections, like Ehrenmark´s (there were others, like Gits Olsson), because they would make her giggle and even laugh out loud.
Ehrenmark is still good. I´m not the only one to think so, this particular collection was recommended by Dagens Nyheter´s journalist Jonas Thente, who recently wrote about how he would queue up to get his yearly copy signed (he lived in Stockholm where authors would do that kind of thing, I did not) and he would demand that Ehrenmark write "to my friend Thente", which he did. Actually, I wrote for Ehrenmark´s autograph myself, which he sent me from London - it is one of my finest treasures.
I love what he writes about the Slavonic languages, because I have experienced exactly the same thing:
"Det är något mystiskt med slaviska språk. Och turkiska också för den delen. Både i Jugoslavien, Bulgarien och Turkiet har jag blivit offer för hörselhallucinationer som är mycket besvärande. Jag tycker plötsligt att folk talar svenska. Jag stod och hängde i korridoren utanför kupén mellan Belgrad och Dimitrovgrad. Plötsligt hörde jag någon säga alldeles tydligt:- Jag tycker att hon ser slafsig ut.Jag vände mig om och tittade förvånad in i kupén. Där satt samma människor som förut och talade jugoslaviska. En herre betraktade mig begrundande och vände sig sedan till en dam och sa och jag hörde det alldeles tydligt:- Nej förresten, då tycker jag inte att det blir bra. Det var rätt skrämmande. Satsaccenten stämde precis. Han yttrade sig med ett naturligt svenskt tonfall och jag kunde ha svurit på att det var dessa ord han sa. I fortsättningen blev jag allt oftare offer för dessa inbillade yttranden. Ibland lät det som svenska ord som inte finns, om ni förstår hur jag menar. - Jag ben inte förstärad över och så, sa en jugoslav allvarligt. Jag hade på tungan att säga: Förlåt, men vad menar ni?Ett par gånger trodde jag mig tilltalad och vände mig om. - Bylån knackar väl inte huvet, sa nån bakom mig. Det var på vippen att jag svarade: Nej visst inte. I Turkiet var det nästan ännu mer påtagligt. - Göd dig gubbe, nu spinglar det, sa portieren på Pera Palace till en av springpojkarna. Han försvann omedelbart. Och på tåget ner stod jag bredvid några studenter och tittade ut geom fönstret. I tågkorridoren kom då en annan ung man med en tjugodollarsedel i handen och sa nånting på turkiska till den ene studenten, som då vände sig till sin kamrat och sa på klar och tydlig svenska: - Jag sålde en klocka till honom för tretti bagis. - Det var billigt, sa jag automatiskt. De båda turkarna stirrade på mig och sa: I beg your pardon. - Å förlåt, sa jag på engelska, jag står visst och pratar för mig själv. Och då förstod jag att det var dags att åka hemåt. Om man är obildad så kan man inte gå för länge bland slaviska språk och turkiskan. Då blir man lite underlig."
"There is something mysterious about Slavonic languages. And Turkish too. In Jugoslavia, Bulgaria, and Turkey, I have been the victim of embarrasing hearing hallucinations. I suddenly think people are talking Swedish.
I was hanging about outside the compartment on a train going from Belgrad to Dimitrograd. Suddenly I heard someone say, perfectly clearly:
- I think she looks sloppy.
Surprised, I turned around and looked into the compartment. There sat the same people as before, speaking Jugoslav. A gentleman looked at me pondering and then turned to a lady and said - and I heard this perfectly clearly:
- Oh no, I don´t think that will be good.
It was rather frightening. The sentence stress was exactly the same. He uttered his words with a natural Swedish intonation and I could have sworn he said those words.
This happened again and I heard these imagined remarks more often. Sometimes it sounded like Swedish words that don´t exist, if you know what I mean.
- I wid note bothren and such, said a Jugoslav seriously.
I almost said: Sorry, but what do you mean?
A couple of times I thought someone was adressing me and turned around.
- Byloans don´t knock one´s head, said someone behind me.
I almost said: Of course not.
In Turkey it became worse.
- Fatten you man, it´s tinklageing, said the hotel clerk at the Pera Palace to one of the bellboys.
He immediately disappeared.
On the train south I stood beside a couple of students and looked out the window. In the train corridor came another young man with a twenty dollar bill in his hand and said something in Turkish to one of the students, who then turned to his friend and said in crystal clear Swedish:
- I sold him a watch for thirty bucks.
- That was cheap, I said automatically.
Both Turks stared at me and said: I beg your pardon.
- Oh, I´m sorry, I said in English, I seem to be talking to myself. That´s when I realized that it was time to go home. If one is uneducated it is not good to spend too much time among the Slavonic and Turkish languages. It makes one a bit odd."
(All my own translations.)
